Igår somnade min älskade mormor in efter många månaders kamp. Det är så overkligt och jag inser verkligen att jag inte hunnit processa det på långa vägar, men jag är tacksam att hon äntligen får vila. Och jag är så tacksam att familjen som varit ganska utspridd de senaste två åren alla var med när det hände, att vi kunde finnas där för varandra och hjälpa varandra se framåt och skratta. Mormor, en av de starkaste personerna jag någonsin mött, jag kan inte förstå att du är borta.
