Hej på er alla fina. Så många gånger denna vecka som jag har försökt påbörja ett nytt inlägg här på bloggen, men huvudet har helt enkelt sagt stopp. Både orken och känslan av att inte riktigt vilja dela med mig av något så personligt har spelat in, men jag tycker att det är viktigt att vi påminner varandra om att vi bara är människor och att vi gör det bästa vi kan. I veckan har jag fått en ordentlig påminnelse av kroppen att sakta ner, något som varit väldigt jobbigt både fysiskt och psykiskt. I måndags tog jag mig till läkaren med fruktansvärd yrsel, jag visste knappt var jag satte ner fötterna när jag gick, det kändes nästan som att ha spenderat de senaste månaderna på en liten båt ute på öppet hav. Vi gjorde alla tester vi kunde komma på, men inget fysiskt fel på mig som kunde utläsas från ett prov. Efter ganska många timmar så fick vi helt enkelt landa i en rimlig gissning, att jag har så mycket spänningar i rygg och nacke att det sätter sig på huvudet. Inte helt svårt att tänka sig, men ändå ögonöppnande på ett enormt sätt. Vila, träna och jobba med en sjukgymnast blev rekommendationen, och denna gång känner jag att jag verkligen inte har något val än att lyssna. Det är inte första gången som jag har fått ganska tydliga fysiska symptom på att dra ner på takten, men likt den prestationsdrivna person jag är så är jag också väldigt duktig på att trycka ner dem och köra vidare. 'Bara lite till, ska bara avsluta det här, det kommer lugna ner sig snart', jag är säker på att många av er kan känna igen er. När det helt plötsligt känns som att balans mellan jobb och vila är en ekvation lika omöjlig som att utrota sjukdomar, något som i grund och botten ska vara så enkelt. Och då känner man sig ju ganska mycket som en idiot helt ärligt. Månaderna sedan årsskiftet har haft alldeles för långa perioder av för mycket jobb, extrem stress kring deadlines och administration som kräver uppmärksamhet sju dagar i veckan. Eller är det jag som bara inte lyckas med att koppla bort, och därmed tar ifrån mig själv mina chanser till återhämtning? En vilja att konstant ha kontroll, att leverera resultat mil över vad som är förväntat och tacka ja till allt spännande som dyker upp längs vägen gör att man omedvetet fortsätter lägga krokben för sig själv. Jag tycker att så mycket av det jag får chans att jobba med är så fruktansvärt kul, och jag är enormt tacksam över att idag ha möjligheten att göra just det, något som så länge varit ett intresse. Men just därför blir det också extra svårt att dra i handbromsen många gånger, känslan att man ska vara så tacksam och att denna typ av jobb inte är något som bara faller ner i knäet på en. En rädsla att tappa uppdrag, inkomst, engagemang, vad det än kan vara, skapar en sån enorm press och stress. Och att uppdatera en blogg eller ett instagram-konto med något som inte känns genuint, att skriva peppiga captions när man egentligen går på knäna, det fixar jag bara inte. Så därför känns det bättre att det får bli lite tyst ibland, att vi alla kan enas om att vissa dagar, veckor eller månader kan man nästan bara skratta åt sig själv för hur lite man får ihop tiden och allt man vill och måste göra. Denna vecka kommer min prioritet vara på att strukturera om min kalender, ställa in lite planerade projekt och skapa tid till vila. Sätta tydliga gränser mellan jobb och fritid och inte rubba dem för något i världen. På ett sätt känns det som att försöka motarbeta vilken vana som helst, att i början så gäller det att vara så satans tuff mot sig själv, och om man på sikt känner att man 'sköter sig' så kan man börja tumma lite på gränserna. Klart man ska kunna öppna datorn även på fritiden utan att livet faller som ett korthus. Jag vet att ni är många som har frågat över vad som händer med Lair nu för tiden, och det är verkligen en av de saker som jag vill fokusera mer på under våren, men som knappt hunnit få någon kärlek alls under de senaste månaderna. Att ta fram nya modeller och möbler är bland det roligaste jag vet och något som ger mig enormt med energi, och det är precis sånt som måste få ta mer plats. Som det där töntiga citatet om att man måste backa för att kunna komma tillbaka starkare, någonstans där tror jag att jag är just nu.
