Igår var jag hemma hos en av mina bästa kompisar för lite valpterapi, hon har välkomnat en liten, liten, liten labradortjej till familjen och jag har inte varit sen att kasta mig dit för att fylla på tanken av valpgos. Just nu är det svårt att inte låta de flesta samtalsämnen om stort och smått mynna ut i 'livet', och igår var inget undantag. Jag vet inte om ni tänker på samma sätt som jag, men för mig är nästan hela december en månad när jag går runt och sammanfattar året, tänker igenom vad som gått bra, vad jag önskar att jag kunnat förändra och hur jag har mått, och jag känner redan nu att 2018 är ett sånt där svårt år att sätta fingret på. På så många sätt, kanske främst jobbmässigt, har 2018 varit ett helt magiskt år. Ett år som jag har drömt om och hoppats på, haft som målbild och jobbat mot. Jag har gått från att vara anställd och jobba med något helt annat än min passion, till att kunna jobba med mitt intresse varje dag, få vara kreativ och möta massor med intressanta människor. Hjälpa personer 'hitta hem' på ett sätt som kan tyckas vara ytligt, men samtidigt betyder så mycket för harmoni och sinnesstämning i livet, jag vet ju bara hur mycket mitt eget hem betyder för mig. Jag har fått chansen att vara delaktig i spännande projekt som jag inte ens hade kunnat tänka ut i förväg, som den utställning om färgpersonligheterna som gick av stapeln i början av månaden, som utmanar mig och tvingar mig att kliva utanför min bekvämlighetszon och växa. Jag har släppt den möbelkollektion jag har skissat på servetter i flera år, och den har mottagits på ett sätt jag inte ens kunnat föreställa mig. Beställningar från peppande kunder, förfrågningar om att använda möblerna i fotograferingar och uppmärksamhet och värmande ord från några av mina största inspirationskällor. Wow. Det är så viktigt att stanna upp och ta in vad man har åstadkommit. Jag kan bara hoppas att 2019 fortsätter på samma sätt! 2018 på det privata planet däremot, det kan också få ett 'wow', men med en helt annan ton. Ett helt år som har kantats av oro och sjukdom, där hjärtat stannat lite varje gång telefonen ringt. Familj utspridd över jorden, alla med sina egna krig att bekämpa, och en konstant önskan av att bara kunna ge varandra lite frist och tid att återhämta sig. Så mycket ovisshet om framtiden, en känsla som äter energi på ett sätt som inte kan liknas med mycket annat. Där den lilla energi som funnits kvar fått samlas ihop varsamt för att faktiskt kunna skapa allt det där som blev underbart. Men kanske är det precis så som jag och min vän kom fram till igår, mellan stora tekoppar och en vild valptjej som kastade sig emellan oss, är att man inte behöver ge året bara en stämpel. Det kan få vara precis så underbart och värdelöst som det ändå har varit. Och så kan vi bara hoppas att det underbara fortsätter in på nästa år, och att vi kan få lämna det värdelösa bakom oss. Att min fredag började med detta långa personliga inlägg var verkligen inget planerat, men min hjärna drog igång när jag såg den fina artikeln mina kollegor på Residence skrivit om min kollektion och som ligger på startsidan just nu. Ordet 'formgivare' var jag inte alls beredd på, lika mycket som att jag fortfarande har svårt att identifiera mig som 'inredare'. Men det är jag ju, och det är viktigt att ta emot, ta in och omfamna. Lyfta sig själva och vara stolt över det man har skapat, precis som att det ju är de små stunderna som tillsammans skapar 'livet'. Så ta hand om det, ta hand om era nära och kära, och var stolta över er själva och allt ni åstadkommer!
